Jag tittar på klockan, den har överlevt
djupdyket i Jamesongalset och avslöjar nu
att det har blivit dags för standardoffringen till globalismen,
till den oändligt hungriga Kobran,
ondskans schakal och faraons bödel,
mitt opium, min personal computer.
December har dragit sin slöja över skåne
medan vardagen väntar i mellansverige
där Max nu har startat franchise och
de blå ännu håller skolbarnen i ett järngrepp.
Men Holyfield kämpar fortfarande mot ryssen
och om man letar finner man själar
som strider mot orättvisan och
de förtrycktas sammanbrott.
Jag lever bland dem, andas deras O2
och sover i sidenkänslor med nordlig krydda.
Je t'aime, du snöprydda Rick Danko-lover
och jag tror inte jag är rädd att säga det ikväll.
Tänk om whiskyn war antibiotika och
Colan var blodförtunnande medel till de äldre,
eller till de som lider för svunna tankegångar
och brända filosofieringar.
Så dansar vi med vargar igen,
med vitfläckade överkast,
med en försatt framtidstro
och jag tror att jag har tippat på rätt häst
och jag tror att du är mitt svavel i elden
som ger bränsle till nästa bensinmack.
Tango, Lindy Hop,
billigt rödvin eller svettmaraton.
Vi seglar på drömmar,
musik och silversanningar
där U-staden blir någons dröm
och vår relation blir Nostradamus sista önskan.
Vi lever i en tatuerad flerplansvärld,
så lär dig att acceptera mitt multipla färgseende
och följ sedan med mig till ett gemensamt fyrverkeri!