Vi ligger bredvid varandra,
eller rättare sagt: hon ligger och jag står,
bredbent, utan stolthet men med en
övertygelse som slår föga stort hos
de som värdesätter Rogers terapiform.
Ja, vi siktar mot stjärnorna men faller tvärt ned
mot kullerstenen för jag tror att du vet att
jag tror att stjärnorna är gjorda av indefinitiv energi
och att materian endast är en genväg till förnimmelse
och du hoppas att vi ska nå varandra vid
gränsen till verklighet men innerst inne vet du
att jag alltid kommer finnas utom räckhåll för
din jordnärhet, för din positivism, för dina/mina
tillmötesgående beteenden (fallgrop utan logik),
för mina musikerwannabeförsök,
för mina filosofiska utsvävningar,
för mina anti-normalitetsförsök.
Jag hoppas att vi är som vattenfärg när den blandas
med andra flyrtande vätskor på huden:
allt man kan göra är att älska
och hoppas, hoppas och älska.