Det blir svart på vitt och filmen
berättar om gammal kamerateknik
och jag ångrar lite att jag
aldrig köpte någon super8,
att jag aldrig öppnade mig inför
livet, när jag var 14 år, när jag
stod på tröskeln till badrummet och
längtade efter att få runka.
Godnatt till fotografen som
spenderade 3 år av sitt liv på i ett
fängelse för att ta bilder på
fångar som levde sitt liv innanför
sin egen hud, likt europas nya män,
likt second-hand-shopparen som
vet att kavajerna på autobahn
syddes av egyptens urinvånare,
dagsdrivarna, de som kommunicerade
med tankar och färger av kåda.
Nej, jag hämtar upp skiten från golvet
nu och bränner den i lågan på vardagsrumsbordet
där fotografierna på någon annans släkt
hånler och påminner om att det gäller
att verkligen stirra in i någons
ga för att kunna se sig själv,
jag menar verkligen stirra,
och älska, och leta och finna,
och tappa bort sig igen och
älska henne, hon som sover med
armen om en och tillsammans
möter vi morgonen men en förhoppning
att åter igen vara 14 och se solen
smyga igenom persiennerna och
lägga sin hand på våra nakna
rumpor.