kryper på kudden och lämnar
svarta spår, luktar svavel.
Känner mig tjock och konstig.
Någon sa till mig att
jag bär på livets hemlighet
men sällan verbaliserar mina insikter
eftersom alla tror att livet är ett slagsmål,
tio ronder med svett och blod och
en kuk som står hårdare än
tornet i Paris från vilket Saurons
öga ser hela jävla Europa och skrattar
när jag och Elias köper trettiokronors
vin i snabbköpen och äter billig Brie
med crêpes och socker och salt
och gammal litteratur i bokaffären där
vi jobbade för 14 nätter bland den ryska
postmoderna litteraturfloden.
Solen lyser i Uppsala, klockan är 20.05 och
sommaren är min bästa vän,
den får mig att sublimeras till
ett annat tillstånd, till dis,
till alkoholånga, till kärleksfjädrar,
till ont i axeln på grund av för mycket
skrivande, knullande, tänkande och
fan va skön min soffa är, grön, plysch,
filosofi, vinfläckar, avdankade poliser
har sovit här, underbara söta bodenbor
har vilat här, dansanta västervikbor har
vilat här, Rimbaud har aldrig suttit
i min soffa men om han hade gjort det
hade han haft med sig ett glas absint
och vi hade snackat om ljuset
som reflekteras i mitt vardagsrumsfönster
och hur känslor kan materialiseras,
förkroppsligas i en ström
av impulser och medvetenhetskulturer.
Jag älskar färgen gul, jag knullar färger
som vore de historiska monument.
Jag såg Mona Lisa på två meters avstånd
och jag fick inte ens stånd.
Det får jag när din mun formar ljuvlighet, älskling.