Sofiero

Jag vill slippa orbehandlingsprogram och

dålig sömn och dålig dricka.

Som att känna regnet på

axeln med dig nära på filten

och vi tror att synder spolas bort

och vi tror att barnen i Afrika
saknar det som vi har,

använda böcker, använda händer.

Jag ser en ung kille på 14 år

som konverserar med blicken

ned i golvet men känner

världens axlar på hjässan

och undrar om han alltid

kommer bli behandlad som ett
barn av sin tid, en snyltare utan
skuldkänslor, som aldrig har
haft ett sommarjobb eller
funderat på existensens tema.

Donau, floder av målarfärg

som är den sanna konsten eller

är det skrivandet och musiken,

jag vet inte men jag vet att

gymnasiekillarna går hem

från festen med gråten i halsen

i tron om att ensamheten

sår frön på dagen som växer

till ångestplantor på natten och

marijuanan bildar beläggningar

på tänderna som någon utvald

stackare ska rengöra.

Så nu hoppas jag att vi hittar

kartan över Sverige och får resa

i vår S40 Flexifuel och finna

små landsvägar som kan

gödsla våra konversationer

för de bor inom mig likt

bananflugornas ägg,

fast på ett bra sätt då

och jag ler och tänker

på Båtvägen och

på Knut Erland,

en schackpjäs i spelet

om integritetens gräns till lycka.