Det blir svart på vitt och filmen berättar om gammal kamerateknik och jag ångrar lite att jag aldrig köpte någon super8, att jag aldrig öppnade mig inför livet, när jag var 14 år, när jag stod på tröskeln till badrummet och längtade efter att få runka. Godnatt till fotografen som spenderade 3 år av sitt liv på i ett fängelse för att ta bilder på fångar som levde sitt liv innanför sin egen hud, likt europas nya män, likt second-hand-shopparen som vet att kavajerna på autobahn syddes av drivarna, de som kommunicerade med tankar och färger av kåda. Nej, jag hämtar upp skiten från golvet nu och bränner den i lågan på vardagsrumsbordet där fotografierna på någon annans släkt hånler och påminner om att det gäller att verkligen stirra in i någons gap för att kunna se sig själv, jag menar verkligen stirra, och älska, och leta och finna, och tappa bort sig igen och älska henne, hon som sover med armen om en.