genom halsen där öppningen är som minst
sitter och fikar med hela släkten
även de döda är med
utan tänder
vi matar medkänsla
låter svanarna
äta ur våra händer
anna von sjunger om tidlöshet
men vi vet att skratten är tjugo år gamla
och kramarna är inte lika varma som förr
såvida vi inte har kläder på oss
hittar ljuset inte våra vener
klart att det finns eftertanke
när solen aldrig går ned
så så kommer mormor ut med
en paj hon gjort i sömnen
hon har sovit länge
stel men gladsint
många föll i bäcken bakom byn
många små missade sin examen
men det gör inget sa någon,
för de log mer än hela vår släkt på en livstid