Det är kväll i Vasastan.
Tänker att jag har haft svårt med känslor sedan 12 års ålder.
Tänker att det blev ännu svårare för ett år sedan när pappa dog.
Att hålla näsan är över vattenytan är nuförtiden en fröjd.
Det känns bättre i magen än magsjukan gör.
Men mina krav är tyvärr desamma.
Mina behov likaså.
Mina behov likaså.
Tittar på Garden State nu.
Det har gått ett dygn.
Har hunnit haft en ångestattack och två timmars tvivel.
Tur att personen jag är kär i är världens bästa människa.
Det är inte svårt att hålla ögonen öppna,
att blinka och stämma ögonsträngen, ögats muskel.
Det är inte svårt att titta.
Det svåra är att se, att släppa in verkligheten.
Det svåra är att lyssna efter de ljud som kastas mellan munnar,
att upptäcka de blickar som flödar från strand till strand.
Vi blir inte passiva av naturliga skäl, vi väljer en passiv hållning.
Krökt eller rak, det spelar ingen roll så länge skydden är på.