Det färglägger en viss spänning, kalla det upprymdhet,
med att vandra barfota under tunneln till Karlbergsparken,
där man nyligen satt upp neonlampor för att göra kaninerna trygga.
Där finns stängsel för att stänga ut rådjur och dylikt.
Och någon form av giftigt avfall har dumpats där.
Friheten sipprar ut från avkalkade rör i Vasastan.
En frän doft av svavel präglar sociala grupperingar.
Oklara sinnestillstånd ruvar på uteserveringarna.
Dockan du bär med dig till varje viktigt möte,
för på andra sidan bordet sitter motparterna med solglasögon
och det är skrämmande att möta avgrunder utan skydd.
Men likväl så flyter barnvagnstrafiken på utan avbrott,
lkväll susar tunna "speedsters" förbi utan samvete.
Kanske skall de unnas detta, utifrån allt slit.
Det går dock inte att undkomma empatins vassa klor när hon med trasiga skor trevar skyggt längs räcket.
Eller damen som nyligen blivit dumpad, sannolikt på det värsta sätt, i den sämsta av perioder.
Allt hon vill är att hata, helt rättfärdigat dessutom.
För där inne, bakom revbenen, bakom Haglöfsjackan skriker hjärtat,
hjälplöst och förtvivlat.
Men det är svårt att höra när fordonen vrålar bredvid,
endast i ögonvrån kan man skymta tårar och blod.