På femtiotalet hade man fullt upp med att följa de nya normerna som flugit in från Amerika. Då var det ingen som brydde sig om den söndertrasade katten i rännstenen, eller modsen på plattan. Där de stig och ropade böner till pensionärerna.
Sedan kom sjuttiotalet och kjolarna fick blommiga mönster och skåningarna emigrerade till Östermalm, för där hade man lagt alla sandkorn i små glas och ställt i skyltfönstren där man kunde stå i timmar, oavsett minusgrader eller hatord från norr. Det är klart att laktrits shots underlättade kampen, att stå ut med jeans och coca cola och brasse och frasse och nasse.
Nu är det år tvåtusen trettio och nasse är fortfarande vid liv men maskerar sig med Dr Martens och rånarluvor och hemma bryggd öl. Vet inte, är det verkligen så annorlunda? Till och med robotarna manifesterar för att få tillstånd att röka på jobbet och dricka motorolja. På femtiotalet drack man sprit på fikarasten och klämde receptionisten på rumpan.
Nu förtiden får de manliga grävlingarna i styrelsen sig ett ordentligt nyp när de går förbi robotarna i korridoren. Blip, Blop, Piip, tjuvnyp, iiiiiiiih. Såja, det är bara den nya tidens normer, det är så vi jobbar, artificiell intelligens eller brist på intelligens.
Det spelar egentligen ingen roll. Tiden är som en besiktningsverkstad, där utsidan formas av någons smutsiga hafsiga händer.