Ni pratar om barnen och
kriget i Palestina
och kaffet svalnar
medan mina ögon
vilar på duken från -67.
I fickan lurar pengarna
och på fötterna
tröstar mina dr Martens
medan jag gömmer mig bakom
tröttheten och koffeinets rus.
Ibland tror jag att
jag är en vålnad från Panama
som kämpade för röd kärlek under kriget
men sedan hör jag mig
själv viska: jag tycker om dig som fan
och min inspiration pendlar sedan mellan
sex strängar och dina elfenbensaxlar.
Så slumrar jag till igen medan du
tittar upp i taket och
jag frågar: vad tänker du på?
och du svarar att du tänker på något hemligt
som växer bakom det röda draperiet
så jag frågar dig vad som finns mellan
natten och morgonen innan
man öppnar ögonen men
natten förblir hemlig och
jag blir nyfiken och
jag blir trött och
jag rör vid din hud och
jag blir kåt och
jag lägger min hand på din när du
gråter på bion och
jag undrar om världen
fortfarande snurrar
när solen har somnat
för jag surrar fortfarande och klättrar runt
din midja och runt din blick och
fåglarna sjunger om
kärlek eller om att
tiden går baklänges
medan vi åldras
och jag spelar piano och sjunger om
att jag tycker om dig som fan
men jag är rädd också,
rädd att tycka om för mycket,
att krama dig så hårt att du försvinner
och allt som blir kvar är de vitfläckade lakanen
i min spejsade säng
och min viskning
som ekar tomt
över morgonens studentstad.