Det är festnatt i Uppsala och vi
firar vårens intåg med att dricka oss redlösa
till tonerna av Mando Diao och
vi går mellan nationspubarna och
ser på varandras skor och låter komplomangerna hagla.
Vi pratar om erfarenhetens gråskala,
om hur vädret påverkar våra nerver och
hur dansandet sker under ett regn
av alkoholdimma och neonljus.
För att kunna känna citronens surhet
och trolldegens sälta måste man
ha smakat dess motsats.
Lyckans värsta fiende är omedvetenheten
och skrattets fiende är osäkerheten,
gällande livets slut, gällande ungdomens
strävan mot okända skyar och Mälarens sommarlockelse.
Jag tror att jag har hittat månens osynliga måne
och att månen i själva verket är en planet
och att jorden i själva verket är en soptipp
med oändligt antal underjordiska gångar
där skygga livsplanerare springer runt
och analyserar varandras spår i leran.
Jag tror att månen är en Edamer-ost,
en mjölkprodukt som är sprungen ur solens sköte,
som numera endast speglar tomrummets ljuslösa ångest,
det där svarta som mannen utan skor
nere i tunnelbanestationen sitter och grubblar över.
Han köpte fel sorts Vodka och skriker därför
på en dam i röda klackskor att hon ser ut som
Greta Garbos motsats till tvilling men
att han skulle kunna tänka sig att följa med
henne hem på en kopp kaffe eller en vinare.
Kanske har ungdomen slutligen vunnit.