och funderar på vad det är som
bestämmer vem som får öl
och vem som får vänta,
vem som vågar nudda vid min
sida och vem som håller kreditkortet
högt och inte känner folkets hatblickar
i nackhåren, i hårsäckarna, i porerna,
för det skulle onekligen gynna.
Jag betalar med slantar och ibland
ett leende men oftast ett trött obrytt
uttryck som vore jag trött på kontakten
med ansikte, som vore jag ointresserad
av bartenders rörande mun.
Men jag är bara rädd.