Så ser skärmen ut,
som en modern regnbåge
som tar färgen från det svartvita
och ger mig Leonard Cohen.
Direkt från Egeiska havet 1967
kommer han seglandes och
ger mig svar på varför livet som
asket var en humoristisk gåva
från den som vandrade på
bomulsfälten på morgonen
innan solen hade värmt hjorden.
Så ser dokumentären ut som
visar hur man sover i olika ställningar
och har sex över täcket för det
är inte vackert att skämmas
och det är inte fult att ljuga
så länge du gör det med äkthet.
Det finns alldeles för få
naturalister kvar och jag är
verkligen inte en av dem.
Jag sitter på mitt rum och
hypnotiseras av teven och
hoppas innerligen på att
Dylan och Cochen är
bästa vänner för det förtjänar
de och jag också, att vara vän med
dem och dricka vin och diskutera Byron
och Yeats och Shelly men jag ljuger
när jag säger att jag sjunger sämre än
Cohen och skriver bättre än
jag gjorde för fem år sedan.
Världen blir yngre om man tänker
på den där kanten vid havens ände,
där en paradis ö ligger och guppar i
vattnet, med vita stränder och
nakna dikter, skrivna av den
som inte kan ljuga.