När man sitter vid ett bord och lutar sig bakåt,
långt ner på stolen och pratar med de äldre om
hur ens liv är. Utan att darra på handen och
utan att känna av bakfyllan. Försöker inbilla sig att de förstår
var för det är svårt att se någon i ögonen i mer än
20 sekunder. Så försöker jag förstå mannen jag pratar
med och blir honom för en stund.
Det är inte så svårt, prova!
Man kan vara alla på en gång,
det är bara ett sinnestillstånd.
Vi hör samma saker, ser samma saker, tänker ibland samma saker.
Att bli ett på avstånd gör mig fascinerad. På krogen, i kön känns
alla så långt bort men skulle kunna röra dem på en armlängds avstånd.
Vågar såklart inte. Man vågar inte saker som känns fel för känslan
talar om för kroppen att fara ligger framöver.
Så man går omvägen runt frysdisken istället
för att gå fram och ge en kram.
Köpa en kanelbulle åt en främlig,
lägga pengar i handen på den trasiga mannen på stan
vars ansikte ser ut som en dörrmatta.
Fara ligger framöver.