Man letar hela tiden efter en enkel väg ut. Kanske är det inte så dumt att jobba som sopgubbe, eller som murare. Kanske är det heller inte så farligt att vara wrestlare, bita någons öra itu, låtsas vara bra på närhet, på att se någon i ögonen. Dock är det för homoerotiskt for mig. Min hjärna är jävligt fritänkande men min kropp, framförallt min snopp är helt insnöad på tvåsamhet och på fittor. Att sitta och tänka hela dagarna. Att skriva tills fingrarna blöder, tills jag åker till Asien och lär mig att stå på en hand medan den medvetna närvaron höjer mitt livsvärde. Nej det kommer inte hända. Gräset är så grönt på andra sidan men det blir brunt i solen. Man glömmer att dricka vatten mellan glasen. Man glömmer att allting som varit bra en gång försvinner. Kollar sällan på komedier. Kollar oftast på sådanadär filmer man gråter av. Ibland flyr jag verkligheten, in i Robert Jordans värld eller in i Bukowskis mardrömmar. Det är okej. Jag letar hela tiden efter en enkel väg ut. Åker flotte på en flod av alkohol. Paddlar mig framåt med mina gitarrer. Men jag ligger inte med dem. Jag ligger inte men någon. Jag är en martyr. Blir brun och torr i solen. Skrumpnar i skuggan av Solaris. George, du tog den enkla vägen ut.