Och han ser på mig som vore jag dryg. Jag funderar ett tag på om jag inbillar mig. Killen är polsk, har en 90-talstatuering, klyver brädor och har blonderat hår. Om man häftade ihop våra underarmar, skulle vi då prata om barndom, om tjejer vi kramat, om killar vi sprungit ifrån i tro om att näven är hårdare än pannan. Nja, kan jag vara på gränsen till vansinne, eller kan han läsa mina tankar. Jag vinkar till honom från bilrutan. Så är bygget klart, de drar till dödsriket, skålar i blod medan jag dricker gratis Glenfiddich och ser på fotboll. Försöker skriva musik nykter. Försöker släppa taget om hon som var mig nära. Försöker dölja min tatuering. Försöker bli en individ igen. Rött kort, fängelse, isolering, jag är kvar här i söder, tågen går genom havet, öga mot öga med vidunder, jungfrur, planeter, stjärnor, allt finns härnere, allt utom du, du finns däruppe och i min skalle och med denna cirkulära upplevelse man kallar tiden bestämmer jag mig för att abdikera, fly, linda in mig och flyga nära solen. Kanske kan man skydda sig med bandage.