En kille cyklar runt på en pimpad tvåhjuling med en släpvagn och fiskespö. Vi kommer överens om att han söker uppmärksamhet. Han har en grön tuppkam. Han kommer från asien. Han är fin. Vädret får oss att inse att vi alla säker uppmärksamhet. Vi dricker öl vid ån, bland vanligt folk, utan huggtänder, kanske kommer de fram på natten. Det cyklar förbi ett par killar som skriker åt en rastaman att de ska ge honom spö. Jag sitter och fyller i den politiska kompassen på min iphone. Dricker billig öl på burk. Lyssnar på doktoranden från Sheffield, han förklarar reglerna i Cricket. Vissa lyssnar. Och mycket riktigt kommer cyklisterna tillbaka, till fots, för att spöa upp killen med rastahåret. Han verkar vilja fly. Jag verkar också vilja fly. I skam. Hur hamnade vi här. I modernitetens vice huvudstad. Jag begraver mitt ansikte i vänsterpolitiken. Ingen blir arg på mig. Tolerans. Vissa har det. Senare ska vi hamna på Svantes. Där ska jag uppleva ett konstigt scenario. Lyssnar på ena örat. Pojkar berättar om sina flörtar, på pojkspråk, ovant att höra. Inser att du ingår i berättelserna. Ramlar inte av stolen men passar vidare frågan. Så ni har legat hud mot hud, som vi gjorde för ett tag sedan. Jag kan inte sluta min bedömning och jag blir besviken, förvånad, hade föreställt mig en Danko-lik uppenbarelse. Men jag förstår, du letar efter något nytt, något nyttigt. Jag förstår och det gör hela saken lättare, min vän. Leker ordlekar med mina bordskamrater medan örat fortfarande viger uppmärksamhetetn åt vänster. Till sist måste jag passa, simultant glad, förvånad, ledsen, arg, förstående. Jag kan jonglera med bollar. Och mittemot mig sitter en delad kompis fullt medveten om situationen, "är inte hon din kompis". Tar med mig min roomie och drar till kyrkan högst upp på backen. Domens kyrka. Den är under ombyggnad. Arbetsljusen kastar surrealistiska sken på fasaden. Det är kvällens huvudkänsla: surrealism. Hur hamnade vi här. Kyrkan, modernismen, framtiden, vem styr, dåliga matroser. Sedan letar vi mer öl. Rationaliserar. Det fungerar ett tag. Sedan kommer David Lynch bakom hörnet. Låter mig spana ned i skattkistan, den blå. Det är en potentiell vision, en absintdröm. Han ber mig nämna en siffra, jag säger "tvåsamhet". Han stirrar på mig, glirar, sneglar snarare. Antar att det var oundvikligt. Eget val. Inga svar på hur närhet kan återfås. "Det är ingen önskebrunn, hahaha". Nej, men kyrkan byggs ut, eller byggs in, ut ur våra sekulariserade hjärnor och in i historien. Jag kan bara hoppas att kvällens upplevelser inte lämnar öppna sår, läkköttet mitt har försämrats kraftigt sedan jag bröt vår tvåsamhet. Oundvikligt antar jag. Vill du komma och ligga med mig ikväll? Jag lovar att vara underlägsen. Jag lovar att du inte ska bli kär igen. Jag kan vara någon annan. Vi kan låtsas vara bönder, monster, myror, främlingar. Kanske kan det vara en dröm. Så är det. En dröm, med kuken i handen. Tatuerar in detta på torsdag. Åker sedan till sydeuropa och renar min kropp, haha, eller hur, med rödvin och vitt bröd. Ska försöka rensa ut smärtan ur musklerna. Jag förtjänar den men sköter jag mig kanske den försvinner, oavsett vems fel det var. Jag gjorde och gör mitt bästa. Vet ni det? Har detta hänt eller skriver jag bara, varför skriver jag, finns det ett quiz för det, vad är kärlek, varför är det det sötaste och suraste som finns inom existensens ramar. Förtydligar det kärlekens essens och betydelse, det lättaste, det tyngsta. Kom ihåg att vi lever i en cirkel. Har man en gång älskat, tänkt, känt, upplevt. Lagrat minnena. Det försvinner inte. Det ligger kvar och ger bränsle till samma ljus och samma mörker. Vi går inte hand hand längre vi ligger inte hudnära men, ändå gör vi det, hand i hand hudnära, föralltid, i ditt huvud samlas vi, vi som lagrats där, samsas, slåss, tävlar om att komma till ytan, och du i mitt huvud med de andra, tumlar runt. Oj, där kom du fram. Men det är bara en våt dröm.