Jag varnar för druckna rader och för druckna tankar. Michael min bror, Jim min bror, Leonard min bror, hur lyckades ni undgå fällan? Och varför är riktningen på min kärlek så som vore den ritad av en blå tuschpenna? Kan man visa sig själv på en overheadskärm och låta vågen spegla hur man känner sig, personlighetsmässigt i förhållande till den man åtrår så tror jag att vågen skulle gå sönder och att mina ögon skulle säga : jo men visst. En latte till för 25 spänn och jag kanske frågar om du vill rymma till indien med mig. Där kanske jag kan bestämma mig. Och nej, jag vill inte bli slavhandlare men jag kan bli din slav. Jag är redan dig slav, du vet bara inte om det, eller gör du? Skulle vilja vara någon av dessa pojkar du får din närhet genom. Nu är jag motsatsen. Den du drar dig undan från. Kan någon please sätta trådar i mina armar och styra mig genom livet. Jajajaja, jag vet att jag skrev motsatsen i en dagbok för fem år sedan men vem fan bryr sig. Ohla, ge mig närheten i ett brev eller i en ask eller i ett ölglas och jag ska kämpa lika mycket igen, jag lovar, inte mindre men kanske mer och kanske lyckas det tredje gången gillt och kanske går det ikras. Bara jag slipper bestämma själv, bara jag slipper rösta. Vänster hamnar mina fingrar kanske, men de vill hamna i dig. Åh, jäkla synder, jäkla utrop, som de sa fanns i östern. Varför söka. Varför känna sig oälskad när allt fanns framför fötterna. Triage, triage, missar du poängen. Jag fastnade innan puberteten, i ett ungdomstillstånd, neverendeing fasa och lyckosökande som inte finns. Ha, jag skrattar mig till sömns. Men när jag vaknar emmelanåt så gråter jag och skriker ditt namn.