Gick på stan med Hemingway. Upp och ned längs boulevard st Michel. Vi pratade om vad man gör åt livets dilemman. Ha tyckte att det bästa är att bara tänka på hur floderna flyter, på hur snön lägger sig tyst på biltaken. Han gillade T-Forden. Jag gillar inte bilar men jag gillar Ernest. Han menade också att man inte ska lyssna så mycket till sin "inre röst", eller "flamsiga själ" som han kallade det. Det finns ingenting som förstör vardagen mer än en man som lyssnar på sina känslor. Ok, sa han, i vissa stunder måste man låta kuken bestämme, men det är allt. Vi gick förbi en gammal dam vid dammen på Vaksala Torg. Hon hade ett ungt barbarn. De växte upp norrut. Jag hade aldrig mött en sådan gestalt. Jo, damen påminde mig om mig mor. Alla kvinnor över 50 påminner mig tydligen om mig mor. Men barnbarnet var något att förevigas. Hon bar alltid svarta H&M-trosor. Enligt Ernest. Och jag litar på Ernest. Han viskade till mig: du kommer bli kär, du kommer tappa tron på livet och dig själv, men framföraöllt så kommer du bli kär igen. Det Ska tilläggas att en av Ernests största hobbies är att skjuta duvor i Luxembourgparken. Vet inte om han äter dem sedan men det skulle inte förvåna mig. Jag vill bjuda barnbarnet, som förresten är typ 25 år och därmed inte alls något barn, på en luftballongfärd till Neverneverland där allting är flytande, oberoende, optimistiskt och sammanflätat. Hon skulle inte gilla detta, jo förresten, med lite musik skulle hon känna sig hemma där. Sagorna skrivs ibland baklänges och jag har druckit vin. Kan inte hjälpa om jag vacklar och råkar tåflörta under bordet eller kramar henne för länge. Vi reser till varma länder tillsammans, som vi drömt om. Jag blir författare och hon hjälper mänskligheten. Vilket team. Mina drömmar är som hallon. Håriga och söta.