Går runt i garderoben och rensar ut skit. Kollar på gamla kort, testar om kavajen fortfarande fungerar, ser in i spegeln som varit trasig länge, hoppas att något har förändrats. Grannarna knackar på utan att säga varför, jag ler utan att förstå varför. Man klagar på att jag visar mig naken för ofta, någon ringde en ombudsman, jag gav honom en kram och frågade om han hade någon att prata med, någon att ligga hudnära med och se in i ögonen och låtsas om att världen inte finns, eller att den finns men är lite som en ärta, emellan er, krossad och nyfödd på samma gång. Han hade ingen, inte ens en ärta, han var neo-carnivore, en slags medeltida förlorad själ som inte ens kunde finna identitet i en ideologi. Mina grannar sprang vilse, snubblade på sina egna soppåsar, de där jävla soppåsarna som ligger kvar om natten och viskar att de ska förmultna lika syra, dvs fräta sig genom våning efter våning och till slut hamna i Kina där solen är månen och tvärtom.