Ord och ord, det är mina celler som spottas ut i rymden där de hör hemma. för i mitt huvud ligger hela basen som en kladdig dimma. Den är fin, den är vig men i verkligheten är jag stel och oärlig. Eller är det tvärtom. Jag förkastar ingen sanning, inget fenomen förrän det sårar. Låt sommaren komma med allt den bär och jag lovar att se till ditt bästa. Jag ska bära dig genom rosenbuskarna till min famn och där smeka och låta ingen kyla nå ytan. Så att mumla i tystnad gör ingen nytta. Bättre att ta det som ger njutning, bättre att se till solen än till natten eller hur. Att vi ändå ska dö inom sin tid. Att då dricka ur lättjan, ur frestelse, ur sociala underverk, ur vänners barm, ur främlingens barm. Jag slutar tala i tungor och låter det enkla styra världen, eller ialla fall vår närhet. Låter kroppstemperaturer vara det de är: indikatorer på sammanflätning av psyken, av egon, av barnsliga behov, de som aldrig blev fullt tillkännagivna i sitt ursprung. Jag har så mycket att ge, vill du ha det? Jag kan göra dig lycklig, med all sannolikhet, det kan jag. För jag har lärt mig av min fars misstag, av hans skrupler. Jag har lärt mig av min egen narcissism, att vi är alla här tillsammans och vi, endast vi kan göra oss själva till lags. Tillsammans då.