Kan inte lita på folk och folk kan inte lita på mig.
Där är en slags premiss som är svår att skära genom.
Sitter på en bar nära Dramaten.
Köpte en whisky och en öl för växelpengar.
Ser min vän sätta sig hos ett okänt gäng några bord längre bort.
Hon öppnar upp skallen och låter grabbarna mittemot spana in.
Lite vulgärt kan man tycka, att visa upp sina olika lager av cortex på det sättet.
Men det funkar, för alla inblandade, och jag bli lite avundsjuk.
Försöker mig på samma sak. Men över min hjärnbark ligger ett
kletigt lager av alkohol och snedvridna barndomsmönster.
Så jag bär keps. Köper prylar att pyssla med och titta på och
drivas bort av så att verkligheten inte blir så nära men jag vill så
gärna vara naken och köttig och dansa för mina vänner om
jag bara kunde övertyga mig om att det är välkomnat.