orden om att ta till vara på livet och
våga ge dig ut där,
visa upp vad som händer i skallen
och hoppas att någon är på samma spår.
Ja, du vet säkert, det är inget nytt.
Men varje gång man snubblar in på det så
känns det som en helt ny jävla idé.
Ge mig nobelpris för min insikt:
livet och allt det där är bräckligt,
chansen finns där, att ta för sig av det man njuter av.
Att söka sina sociala pajer,
att slänga ut sitt inre och få en hel bukett
av känslor tillbaka. Prova.
Hedonismen i all ära men
lägg till lite destruktivitet och överdrivenhet
med inslag av empati och interpersonalitet
och du är good to go.
Jag vill inte ha en statyett,
likt jean paul vill jag bara ha pengarna,
så jag kan köpa mig full.