Min bäbis

Min bäbis kom med glada tänder 

rakt ut i solen 

och ropade 

mamma är med, pappa är med

Hon visste en hel del om världen redan

om aristokraternas fall

om den blå vågen

nej, refererar tyvärr inte till fransk film

snarare till den tsunami av hatiska 

varelser som regerar på jorden nu

hade hellre skrivit om filmen Avatar

för den tycker jag om

och det gör min bebis också

Hon älskar att kliva in i de stora salarna

i riksdagen och ropa

mamma är med, pappa är med

och sedan vända på klackarna och 

springa med raska små steg ut genom

den stora porten i ek och riva ned några

vaser från 1700-talet på väg ut

Det är en ny regent i stan

min bebis 

I Love you!

Tack för presenten!

Har en ny present på gång

En liten rosa-röd skepnad som ligger och sover

Eller kanske förbereder sig för att gå upp

Ber till gud varje dag att det skall gå bra

"Tack för att du hjälper mig så att..."

Har sökt meningen varje dag sedan 1995

Då vi delade upp familjen

Någon fick cykla till skolan en timme extra

Någon annan förlorade sitt jobb

En stand-in som blev permanent

Sedan dog borgmästaren

Han som skulle ta hand om mig

Han som hade empati och samtidigt 

var ganska hård

Såg dig på tv för någon månad sedan

Eller egentligen var det på VHS

Nu är det jag som skriver plakaten

"Running for mayor year 2021"

Hoppas verkligen jag kan leva upp till

mina vallöften

Hoppas verkligen det finns någon bra

Youtube-video för hur man 

gör ett fint energifyllt men empatiskt paket

i glitter med fasta kanter och glädje 

i ögonen

"Tack käre gode gud"

Känslig/okänslig

Vi distanserar oss från alla uttalanden som gjorts sedan april 1987.

Hon trodde att jag skulle vara lite mer som du.

Lite mer tokig, lite mer galen, lite mer knasig, lite mer bakvänd.

Skriver en lista med matvaror.

Skriver ingefära högst upp.

Lägger till chili en vecka senare.

Trodde jag skulle få krupp.

Hade det som liten

Många stjärnklara nätter i pappas famn

Nu är jag mest sliten, hopplös och satans varm.

Vallningar, jesus , victor och fåren.

Victoria, The national, 188 cm tjock om låren.

Klumpiga skor banar väg för en väg inom politiken 

kärleksrelationen får se sviterna av ett 

välutvecklat asp-löv

löv you too

hoppas du vet att jag aldrig kommer förändras

och att personligheten är en förädlad metall

som riskerar att rosta.

Tror du att det går att få revansch?

Det var några år som gick åt i gymnasiet, 

några kämpiga år

det tog emot att gå till skolan

tvungen att spela svår

satt med fötterna på skolbänken

satt och rökte hemma på altanen

låtsades veta något 

något som var sant

låtsades var bättre än de andra barnen

det gick ganska snabbt utför

nedför, eller inåt om du så vill

ingenting betydde någonting

och någonting vad fel

studenten blev en grisfest

och endast slipsen var hel

tänk att jag överlevde, 

att jag fick behålla min profil

eller är det från dödens gata

jag nu deklarerar i skrivstil?

Friluffare

Blandade känslor gällande naturen.

Att slappna av är också att lämna dörrarna öppna för olust

Är så skraj för negativa subjektivt upplevda fenomen

Likt gaser i magen

Eller sår på slemhinnorna

Att åka kollektivt är ett välfungerande sätt att samla känslor

Men utan vin är det tråkigt

Likt tandborstning

Eller att vistas mer än 3 timmar på en skandinavisk badstrand i juli

Pre-Austin

Litar du på känslorna darling?

De som får dig att välj olika sorters flygbiljett.

Du trampade mitt i tårtan som liten, du var älskad som enda barnet men hatad som en krävande individ. Jag älskar dig.

Du står med strumpor uppdragna till höften, du blöder, men inte på grund av skrapsår, det är pågrund av möjligheten till avskalad ovillkorlig kärlek. Den är förrädisk dendär villkorliglösheten,för den kan luras på ytan. Där kan den låtsas vara en prinsessa eller en prins, en drottning eller kung. Men i själva verket är det en jävla människa. En trasig jävla människa. En tanig skelletal varelse, eller en flötigt flytande kudde av mänsklig varelse. 

Då säger samhället: fyfy, du underbarn, du ska inte tro att hopp och kärlek beblandar sig med kollektiva pöbelkänslor, nej sociala krafter får dig att ”comply” (kan inte det svenska ordet och är för lat att googla, take that Gohoogle). 

Tack för mig tänker du, men ”nehejdu” tänker jag. Nu jävlar ska vi bygga ett imperium av folk som är som du och jag, vi ska umgås, knulla, älska, kyssas osv, med en avsikt attt bara njuta och leva livet. Så om, så om, så om barnen kommer på köpet, om vi köper en lägenhet, med flera rum och stora fönster och om du närmar dig dina barndom med lyxleksaker, vetdu vad - det göringenting, för din kreativa ”Södersida” kommer alltid finnas där, i upprorens inre strid. Precis som Paris alltid finns inom mig, och jag är inte rädd för att verka pretentiös, för jag vet att det är på riktigt.

Nu känns det som jag vill spendera resten av mitt liv med dig. det låter klyschigt, det må låta som det har sagts förut men det spelar ingen roll. Känslan är genuin, den är primär, den är pånytt. Hade denna känsla med Malin. 

Tittar på ett framträdande av Adele. Du intar hela min kropp. Som en jävla tsunami. Märkligt när man träffar någon och är kär på riktigt, hur hela ens tillvaro, dåtid och nutid flätas ihop och allting känns påhittigt och på-nu. Så jag vet att jag ibland har ångat, ibland slår mina konstiga reaktioner till i anknytningen. Men jag tror att vi är ämnade att vara tillsammans, tror det var menat från början, från första träffen.

Porrfilm

På femtiotalet hade man fullt upp med att följa de nya normerna som flugit in från Amerika. Då var det ingen som brydde sig om den söndertrasade katten i rännstenen, eller modsen på plattan. Där de stig och ropade böner till pensionärerna. 

Sedan kom sjuttiotalet och kjolarna fick blommiga mönster och skåningarna emigrerade till Östermalm, för där hade man lagt alla sandkorn i små glas och ställt i skyltfönstren där man kunde stå i timmar, oavsett minusgrader eller hatord från norr. Det är klart att laktrits shots underlättade kampen, att stå ut med jeans och coca cola och brasse och frasse och nasse. 

Nu är det år tvåtusen trettio och nasse är fortfarande vid liv men maskerar sig med Dr Martens och rånarluvor och hemma bryggd öl. Vet inte, är det verkligen så annorlunda? Till och med robotarna manifesterar för att få tillstånd att röka på jobbet och dricka motorolja. På femtiotalet drack man sprit på fikarasten och klämde receptionisten på rumpan. 

Nu förtiden får de manliga grävlingarna i styrelsen sig ett ordentligt nyp när de går förbi robotarna i korridoren. Blip, Blop, Piip, tjuvnyp, iiiiiiiih. Såja, det är bara den nya tidens normer, det är så vi jobbar, artificiell intelligens eller brist på intelligens. 

Det spelar egentligen ingen roll. Tiden är som en besiktningsverkstad, där utsidan formas av någons smutsiga hafsiga händer. 

Säsongens vin

Kan du tänka dig att årstiden får knopparna att förändras?

Det har hänt.

Från depression till extas, till mellandvala, till knas, till förundriing, till förlikning och övergången till acceptans med en gnutta av självkärlek.

Kan du tänka dig att sväva fritt mellan känslor, utsätta dig för de värsta rädslorna utan skyddsnnät?

Vi måste vara dödliga för att kunna leva.

Det är svårt att trotsa färjekarlens avgift, att bryta ramarna för terapins avtal.

Följ bara strömmen och låt förändringen förlösa, låt bojorna falla, låt sommaren bli till vinter och sublima tillstånd ska få din kropp att sjunga sanningens sång.

Mellan rymden

Tänk dig pollen, små frökapslar som seglar i luften.

In genom din kärestas näsa

sprider det sig genom kranskärlen.

En sensation som transcenderar.

En kropp reagerar på andra sidan kontinenten.

Sammanflätad genom hudkontakt uppnås extas.

Som en del i samma rörelse.

Så hänger det ihop.

Men det är svårt att se

hur reaktionerna multipliceras,

från ett subjekt till ett annat.

Genom dimensioner.

Via kärlek.

Slår du på tangenterna.

Googlar du kroppsliga fenomen.

Distansen växer mellan dig och de nära,

är det så.

Misströsta inte, 

du är en del i ett cirkelresonemang,

där upp är ner och tvärtom.

Det viktigaste är gravitationen,

eller snarare vår upplevelse av den,

tillsammans.

Stranden

Du visade vad som var sten och vad som kan suddas ut mellan morgon och kväll. 

Tågresan, samtal om framtida boenden, boenden för bohemer och för kungar. 

Möjligheterna är oändliga för stadens trasdockor, 

de våghalsiga och ekonomiskt obundna (om man bortser från studielån).

Den längsta mannen spelades på Spotify, lämnade tillvaron berörd, med magisk hand.

Tänk om havet var gud och tvärtom.

Då skulle fenor vara vingar och resebolagen skulle gå i konkurs.

Sprickor

Det färglägger en viss spänning, kalla det upprymdhet,
med att vandra barfota under tunneln till Karlbergsparken,
där man nyligen satt upp neonlampor för att göra kaninerna trygga.

Där finns stängsel för att stänga ut rådjur och dylikt.
Och någon form av giftigt avfall har dumpats där.

Friheten sipprar ut från avkalkade rör i Vasastan.
En frän doft av svavel präglar sociala grupperingar.
Oklara sinnestillstånd ruvar på uteserveringarna.

Dockan du bär med dig till varje viktigt möte,
för på andra sidan bordet sitter motparterna med solglasögon
och det är skrämmande att möta avgrunder utan skydd.

Men likväl så flyter barnvagnstrafiken på utan avbrott,
lkväll susar tunna "speedsters" förbi utan samvete.
Kanske skall de unnas detta, utifrån allt slit.

Det går dock inte att undkomma empatins vassa klor när hon med trasiga skor trevar skyggt längs räcket.
Eller damen som nyligen blivit dumpad, sannolikt på det värsta sätt, i den sämsta av perioder.
Allt hon vill är att hata, helt rättfärdigat dessutom.
För där inne, bakom revbenen, bakom Haglöfsjackan skriker hjärtat,
hjälplöst och förtvivlat.

Men det är svårt att höra när fordonen vrålar bredvid,
endast i ögonvrån kan man skymta tårar och blod.

Till en början iaf

Kanske fanns det en tråd redan innan
detta flöde
En form av determinism

Men förnimmelser om bråd död

eller att dödas av ett blankt blad
i etern

detta skulle icke göra mig förvånad

för med den blanka inställning

om än färgad med strävan

så brukar försöken 

slås ned
nyfikenheten till trots
med brutalitet
med kärleken som förlust
ack denna förlust

Men du införlivar försöken i det vi kallar

intresse, eller det vi kallar strävan

så att samhället lämnar dig ifred

men luras kontinuerligt gör du icke

däremellan ligger nämligen

en öppning

icke erotiskt är den

Men ack så talande

om ting som komma skall 

och om tillvägagångssätt som 

lycka kan nås

eller meningsfullhet

så tillvida dessa begrepp ej är unisona

tack ändå

för insikten som delas

I dess försiktighet

Inte bitter och åldras ej

De stora städerna längs atlantkusten. Vilket land spelar ingen roll. Vilka ansikten spelar ingen roll. Det handlar om hur man spenderar sin eftermiddag. Med vinflaskor och infekterade skrapsår eller med silkeslena middagar vid ekbord, med en handfull av skogens alla vänner. De mindre städerna längs österlen, med tovor av drömmande gubbar, förkärlek för antiken, postkärlek snarare, med hat för nytillkomna normer. Eller de rotfyllda tunga fembarnsmödrar som vaggar i vassen för att undkomma gäddor och slåss med myggorna om den bästa platsen i solen.

Reclaim

Vi är inte värda denna tillvaro. 

Dess månsken som egentligen bär frukt för kärlek.

Så lurar vi oss att solen är källan till liv.

Men i själva verket är tilliten och föreställningsförmågan

det som får våra celler att fortsätta spinna.

Det som får den naiva biologiska kedjan att

löpa är inte instinkter och gener.

Det är viljan, motivationen, medvetenheten,

abstraktionen, övertygelsen.

Men det är också egensinnligheten,

egoismen, självständigheten mitt i gemenskapen,

sanningssökandet och hedonismen.

Därför är vi ej värda denna tillvaro, 

denna kosmiska sammansmältning av små beståndsdelar.

Det gudomliga som vilar mellan himlakroppar och 

de minsta beståndsdelar man kan tänka sig.

Så njut av kaffet och morgonpromenaden.

För innan det svalnar så har urets kugghjul

hunnit snurra ytterligare ett ärofyllt varv.

psykografik.com

Någonting händer när en lämnar den intrapsykiska sfären, när idén kravlar sig utanför skalet, när Dylan frågar Donovan var han köpt sina skor. Visst finns det kraft i solipsistisk kreativitet, hos de stålsatte konstnären. Men till och med Rimbaud visste att inte ens kontinenter kan skilja drivkraften från dess skolvägar. Så när två ämnesfält möts är det som att åka på studieresa till nordNorge, men med GPS istället för karta. För internet vinner fortfarande.

Den inre demokratin

Der är klart att det finns någonting som liknar lycka, pepp, jävla go känsla, awesome, glädje, rus, gyllene tårar med inslag av rabarber och diamantsalt.

Men däremellan finns också nedstämdheten, och förminska den inte, våga inte förminska nedstämdheten! Tror du det går att bereda väg för solen genom att bygga en regnsköld? Tror du att man kan tvinga bort molnen och sätta upp en skylt på kontoret där det står: "sura medarbetare ombedes gå hem, men välkommen du glade"?

Nej, så fungerar det ej, så fungerar heller ej känslorna. För likaväl som glädjen bor i ditt bröst, likväl har även ledsamheten där sin hemvist. Likväl som att skratten tillåts mullra i klassrummen måste även tårarna tillåtas flöda utmed korridorens väggar. Även ilskan har sin plats där och till och med skammen bör ha en tillskriven stol i denna känslornas regering.

Först då banar vi väg för en sund balans av känslor, av intryck och uttryck, av normer och av utföranden. Först då tillåts vi vara människor med allt vad det innebär.

Bergstagen i bergslagen

Nedanför bergsklippan mullrar ilskan tyst under bröstet.
Det finns inga bevis för undertryck.
Vi rapporterar endast det visuella.
För mellangärdet formar det bästa gardet,
blodtörstigt och känslolöst.
Precis vad som krävs för att skada sig själv och andra.
Så ringer telefonen och verkligheten hälsar på.
Likt en kompis från förr.
Med dåliga nyheter.
Vanorna har sinat och vänskapen likaså.
Ingen vet vems fel det är och naturen väljer icke sida.
Marken skälver när känslorna skall ut.
För inget är till för att balanseras.

Stilla blir rörd

Om natten när grannens subwoofer dånar

Lyssnar jag efter svaren

På dagen när trappan städas

Säter jag örat på tapeten och

Spänner städet, stigbygeln och hammaren

Försöker röra armar och ben

Slår på knäskålen

Drar frenetiskt i axeln

Vart ska vi?

Bort från soffan

Stilla på mattan

Framför soffbordet

Har tänt ett ljus

I bröstet surrar bina

Har bara några månader på mig

Att bli hel

Sedan börjar livet

Och alla söndagar blir mindre skrämmande

Och i den svarta tratten viskar ljuset 

Mänskligheten håller på att vakna

I sällskapet finns spegeln

Den som landade på långsidan och sprack

Det var hösten 2010

En höst som varade i två år

Nu kanske löven är borta

Tittar ut bakom gardinen

"Resa" - inte bara en spellista på Spotify

Du är levande, ett väsen som rör sig, dynamiskt, i ljuset.
Vilket gjorde att lägenhetens väggar började dansa.
Så gungade vi liksom på höfterna tillsammans och skrattade.
Du flyttade in som en ny säsong, ganska snabbt.
Som när våren kliver över snön så att den smälter
och bereder väg för solen.
Fastän vintern kanske ännu inte är redo att förändras.
Så dansade du in genom dörren.
Vi hade pratat om det innan såklart.
Men min is var stark.
Och ibland hade jag mössan och vantarna på mig.
Men fy fan vad du var behövd.
Och fy fan vad du är saknad.
Det är så tyst utan dig här.
Mellanrummet ger ifrån sig brus, bilar och människor susar utanför.
Dina kläder sover i garderoben.
Glad att vi har fönstret nära innegården.
För i ensamheten blir världen så mycket mer hotfull.
Och man tvingas lyssna på vinden.
Det är tur att du skall återvända igen.
Precis lagom till våren.

Svärtan revisited

Hälsar på rädslan igen.
Efter en lång dag av trygghet på stranden.
Nej, en lång månad av trygghet i staden.

Har tydligen gått igenom en kris.
Har tydligen hanterat den typ ok.
Har tydligen hamnat i en fin relation.
Hanterar den tydligen på ett fint sätt.

Men så en dag slår svärtan till.
Har skrivit många låtar om den.
Svärtan har bara en inkörsport till mig:
genom kärleken.

Svärtan har knackat på mången gång.
Nyligen i form av döden.
Då förlorade jag spelet.
Schack matt.
Min kung dog.
Sedan dess har vi outtalade affärer jag och döden.
Jag och svärtan har kivats sedan 15 år tillbaka.
Svärtan tog en stark ledning, jag kontrade.

Nu sitter jag avlägset i ett annat hörn av landet.
Är mer tillfreds än på mycket länge.
Förutom att min kärlek sårar mig, med eller utan intention.
Som en tackling.
Som en knuff i ryggen.
Som en spottloska.
Så jobbar svärtan i smyg.

stilla

paus

behöver inte skydda mig längre

onaneringen fyller inte längre samma syfte

nu vågar jag sitta stilla

och blicka in i väggen

paus

naturen kan bli min vän igen

vi har haft en dispyt en tid nu

kanske kan alltet få besöka mitt bröst igen

snälla låt mig leva vidare

men nöjer mig gör jag ej

nu håller jag bägaren under 

den gyllene strålen 

och tar inga genvägar

har stirrat smärtan i vitögats första etapp

kvar står de störande tankarna

på hur snett allting kan gå

och att man måste akta sig

paus

har inte tid att akta oss

varken du eller jag

akta sig kan man göra sen

livet är kvalitativt signifikant

det kvantitativa lämnar vi åt det icke-organiska

paus

word

Går igenom skit

Det är kväll i Vasastan.

Tänker att jag har haft svårt med känslor sedan 12 års ålder.

Tänker att det blev ännu svårare för ett år sedan när pappa dog.

Att hålla näsan är över vattenytan är nuförtiden en fröjd.

Det känns bättre i magen än magsjukan gör.

Men mina krav är tyvärr desamma.
Mina behov likaså. 

Tittar på Garden State nu.

Det har gått ett dygn.

Har hunnit haft en ångestattack och två timmars tvivel.

Tur att personen jag är kär i är världens bästa människa.

Det är inte svårt att hålla ögonen öppna, 

att blinka och stämma ögonsträngen, ögats muskel. 

Det är inte svårt att titta.

Det svåra är att se, att släppa in verkligheten. 

Det svåra är att lyssna efter de ljud som kastas mellan munnar, 

att upptäcka de blickar som flödar från strand till strand. 

Vi blir inte passiva av naturliga skäl, vi väljer en passiv hållning.

Krökt eller rak, det spelar ingen roll så länge skydden är på.

Ö'n

Önskar jag kunde säga hur mycket jag saknar bruket,

eller skateboardrampen där Fredrik bröt ryggen.

Hans bror hade inga vidare inre arbetsmodeller,

eller så saknade han dem helt.

Quicksilvret i vattnet - men vi badade nakna ändå.

Kommer du ihåg trefemmorna i skogen?

Där jag kysste min första tjej,

utan att känna värme.

Man sa att jag satt på en hemlighet,

att jag visste något som för andra var dolt.

Kanske var det så.

Men framförallt var jag trött.

På linjerna som band oss samman,

på samförståndet som liknade Goebbels experiment.

När jag bröt upp med verkligheten kallade ni mig Jussi förädaren och

trodde att jag avskydde synen av normativitet.

Rätt hade ni, men få visste att jag ruttnade inombords

och att en kram hade räddat mig, och världen.

spegel

det är tomt här innanför bröstbenet

inte som förr

kunde ligga på morgonen och låta

tankarna leva

nu längtas det till

kaffen och till gröten

för alkoholen

har kommit för nära

som att det blir värre

med främmande förmål

som att gamla vänner

förlorar sin charm

Nobelt

Du vet säkert hur det går,

orden om att ta till vara på livet och

våga ge dig ut där,

visa upp vad som händer i skallen

och hoppas att någon är på samma spår.

Ja, du vet säkert, det är inget nytt.

Men varje gång man snubblar in på det så

känns det som en helt ny jävla idé.

Ge mig nobelpris för min insikt:

livet och allt det där är bräckligt,

chansen finns där, att ta för sig av det man njuter av.

Att söka sina sociala pajer,

att slänga ut sitt inre och få en hel bukett

av känslor tillbaka. Prova.

Hedonismen i all ära men

lägg till lite destruktivitet och överdrivenhet

med inslag av empati och interpersonalitet

och du är good to go.

Jag vill inte ha en statyett,

likt jean paul vill jag bara ha pengarna,

så jag kan köpa mig full.

På trappan med leriga skor

Jag ställer mig utanför och skriker tills du kommer ut och lyfter kjolen och grannarna gråter och barnvakten säger att hon inte kommer tillbaka förrän hela släkten har gått i terapi. När jag var sex år gammal sade dommarna att ingen tidigare visat prov på sådan mognad, men att jag säkerligen kommer hinnas ikapp av de andra monstren innan jag nått tonåren. Sedan vet inte ens Tranströmer vad som händer. Kanske faller jag av stolen, kanske faller löven snabbare och jag hinner njuta av hösten. Kanske finns ingen nära relation kvar men då har jag alltid min röst. Att låta ljuda med över innergården, så att även om jag inte ser er så ska ni höra mig.

Heja

Kan inte lita på folk och folk kan inte lita på mig.

Där är en slags premiss som är svår att skära genom.

Sitter på en bar nära Dramaten.

Köpte en whisky och en öl för växelpengar.

Ser min vän sätta sig hos ett okänt gäng några bord längre bort.

Hon öppnar upp skallen och låter grabbarna mittemot spana in.

Lite vulgärt kan man tycka, att visa upp sina olika lager av cortex på det sättet.

Men det funkar, för alla inblandade, och jag bli lite avundsjuk.

Försöker mig på samma sak. Men över min hjärnbark ligger ett

kletigt lager av alkohol och snedvridna barndomsmönster.

Så jag bär keps. Köper prylar att pyssla med och titta på och

drivas bort av så att verkligheten inte blir så nära men jag vill så

gärna vara naken och köttig och dansa för mina vänner om

jag bara kunde övertyga mig om att det är välkomnat.

Dimman

Idag är egentligen en klockren dag att skriva något.

En såndär dag när allting är en dimma i skallen.

När det som nu finns i därinne inte riktigt lyckas ta sig ut.

När alla man pratar med missförstår ens intentioner.

När allt man vill göra är att köpa en bärs och sätta sig på röven och fisa.

Så det gjorde jag. Men lyckades bara köpa öl. Inte fisa.

Så nu är min mage hård som Jane Fondas rumpa var 89'.

Jag kände på den då. Fastän jag bara var sju.

Jag visste vad lust var redan innan jag gick på dagis.

Det visste väl de andra också, hoppas jag.

Bytte bort mine gosedjur då, mot lite närhet.

Nu byter jag bara bort mig själv.

Mot föräldrarnas välmående.

Hoppas OS-spelen förfaller.

Hoppas USA går i konkurs.

Jag vill bo i en av Hemingways noveller.

Eller i Arthurs deklarationer om anarki.

Skönt att slippa Värmland.

Där hade jag i nuläget jobbat inom detaljhandeln.

Inget fel med det.

Inget rätt heller.

Cykeltur med far

Ser honom svänga höger in på en grusväg en bit bort.

Följer efter.

Tänker att detta är ett ögonblick jag kommer behöva.

Fritt från staden.

Sedan när allt är borta.

När han har lämnat.

När nu det blir.

Vill se honom nu, ta reda på vem han är,

hur han har levt, var den ena tar slut och den andre tar vid.

Han har en vit hjälm på sig, som han köpte '86.

Jag har fått låna hans bästa hjälm som är blå och

justerbar vid remmen under hakan.

Har ingen agenda idag.

Inget som behöver redas ut, inga svarta hål, inga behov.

Bara observerar och försöker känna efter lite då och då.

Det känns som dåtid och nutid på samma gång men ändå tidsneutralt.

Framtiden har ingen plats här.

Vi pratar lite om filmen "Tree of life".

Tror han jämför lite.

Jag gjorde det i en millisekund.

Men de är så olika.

Hoppas han vet det.

Så mycket kärlek och välvilja.

Ibland fastnar anknytningen, kommer ivägen,

men en medveten man inser,

inte gammal hund,

yngre än de flesta,

bättre än de flesta,

lär sig sitta på nya sätt,

om och om igen.

Vill tillbaka till hjältedyrkan,

med fokus på idolen,

han som kan allt och skyddar

från världens orättvisor.

Så, är där igen,

och här igen,

en bra mix.

Sparar stunden i ett specialreserverat fack,

perceptuella upplevelser som filtreras i amygdala,

blandas i hippocampus och varsamt läggs i

en ljusblå filt i ett vitt rum.

Försvinner aldrig.

Inte så rak linje, återkommer

Det är lätt att bli äldre.

Oavsett vad någon säger.

Det är bara att sitta och vänta liksom.

En av få saker som man inte behöver anstränga sig för.

Det bara händer.

Lättare än att se en 3D-film.

Lättare än att spela WOW.

Det är lite som oralsex.

Fast inte lika skönt.

Ganska mycket mindre skönt.

Men det ena utesluter inte det andra.

Man kan också aktivt bli äldre.

Både i kropp och sinne.

Vissa dubbelt så snabbt.

Läsa, prata, skriva.

Som grönsaker för hjärnan.

Man kan röra på sig också.

Sakta ned processen,

snabbare blir långsammare.

Men det är lättare att

bara låta det hända.

Och njuta.

Eller inte.

skridskor

pappa kastade mig upp och ner

min blonda kalufs fladdrade

pappa var militär

jag skrattade

nu är han sjuk

och jag är äldre

och mindre glad

på söndagarna

var det allmänhetens åkning

i ishallen

tror inte vi hade med termos

men hela familjen var där

tre vilsna

jag rustades för livet

eller ensamheten

eller detsamma

nu har jag köpt en skivspelare

dricker öl på morgonen

men tror inte det hänger ihop

Skydd

Det är ganska enkelt att leva billigt. Att följa efter sin vän genom tunnelbanespärren. Vara ledsen istället för glad. Snusa istället för att äta. När man är ledsen är förbränningen inte lika hög, gällande allt. Man kan leva på känslomässigt existensminimum, hålla tillbaka ilska och glädje, som att aktiespara inför framtiden. Och på samma sätt kraschar det alltid till slut. Istället för bio kan man sätta sig på Palermo och spana in stammisarna. De spanar ofta tillbaka av samma anledning. Vana sparare, vana, döva av smärta. Däri ligger skillnaden. Att reagera på det som livet kastat på en eller att komma livet före. Som försäkringar. Vara försiktig och undvika smällen. Men den kommer ändå smällen. Antingen blir man dumpad eller så dumpar man. Slagen blir man ändå. Jesus höll med. Han var en Wallstreetman, han tänkte långt i förväg. Att vända kinden till är ett sätt att skydda sig mot smärtan, att själv välja reaktion. Att inte bli kär är samma sak. Att vända kinden till mot sina vänner likaså. Hur kan man då såras? Att paddla medströms. Tror det finns en film om det. En gammal. Men man kan såklart också ta av sig solglasögonen. Slägga in ljuset. Motsatsen till att gå med i en sekt. En keps gör ingen skada men en känsomässig slöja kan vara förödande i längden. Nej, det finns inga försäkringar som inte kommer med en självrisk. Det finns inget säker skydd mot det som gör ont. Det enda man kan göra är att gå genom elden. Att möjligtvis bära solskyddsfaktor femton istället för trettio. Att släppa in så mycket som behövs. Sensitivisering - människans främsta vän. Att vänja sig. Har vänner som kastar sig utför stupen utan fallskärm, som häller på för mycket tändvätska, av ren nyfikenhet och som ändå landar på marken utan dödligt utfall. Möjligtvis med en stukad fot eller svedda ögonbryn. Men sådant läker. På ett funktionellt sätt trots en motsatt intention.

postcard

också tar hon fler tabletter och skapar sitt eget mönster

tänker tillbaka på gamla tider

på året innan namnbytet

innan stjärnan föll

innan ansiktet sjönk och

innan kroppen blev kemikaliserad

då hjärtat var en metafor för kärlek

då man pratade om fienden som okänd och skrämmande

när närhet var en plikt

när bilarna gick på bensin som sugits ur en platt mage

när skolkamraterna retades

när lärarna var mekaniska

så liggandes sent

på rygg med händer knäppta

och önskningar om att leva en till dag

skriker "jag är någon annan"

och kompisarna rådde att inte gräva mer

så till alkoholen som blev

utspädd för homeopaterna

drevs ut och ersattes av dan larhammar

som visste att jorden var universums medelpunkt

med brändes sedan på bål

för man lade ned det negativa

och började sponsra dopade kändisar

inte för deras talang utan för

blodet de ville åt

någons namn på

en vägg

dit ingen ambulans kom

där föll ledarna

och familjen

tog åter vid

sköld

så besök med flyg igen

att dricka öl på flygplatsen är som

att begå ett brott i en annan dimension

det finns liksom inte

men det gär de andra sju vinflaskorna

som fan finns de

och på fast mark

finns ingen katolsk domare

att varken förlåta eller döma

så besöket skrivs i marken, eller sanden

vid havet där foten såras

dit jag tog dig en gång

försöker gå till samma plats

där du fotade mig naken

men hittar inte

de som bor här verkar gilla glassen

men ingen gillar människorna

fast det kan ju ta sig olika uttryck

som glåpord och sånt

när du var med hörde jag inte

men nu är det annorlunda

den första

vet att du såg mig någon gång

men jag sov så mycket

på något sätt

i alla fall osynligt

dagdrömmandes

kär men förlorad

i tre år

inte utnyttjad

och var det så

så var det det på min signal

drömmer om spöken

när du svävar över

"jag var ganska taskig ibland va?"

frågar du

"det är lugnt"

men jag ångrar

att jag inte spottade dig i ansiktet

för till slut fanns där ingen mark

och det är lätt att

skylla på de tidigare åren

men det var jag som

sökte dig

som var utklädd till djävulens sexiga avkomma på

den maskeradfest vi möttes

ironin rakt i fejjan

sannerligen

tror jag förstår nu

att det jag har inom

inte går att få ut

på samma sätt som det

är

där inne

och det är ok

att verkligheten endast är

en blek representation av

allting

som är jag

och att det finns så

mycket mer att finna

men ingen kommer någonsin

se det

men jag antar

att representationen är

tillräcklig för vissa

för mig

för världen

men

en dag

ska det sanna komma

fram

en dag

även om i en dröm

antikljus

dörrarna slår, sparven försöka flyga in

genom halsen där öppningen är som minst

sitter och fikar med hela släkten

även de döda är med

utan tänder

vi matar medkänsla

låter svanarna

äta ur våra händer

anna von sjunger om tidlöshet

men vi vet att skratten är tjugo år gamla

och kramarna är inte lika varma som förr

såvida vi inte har kläder på oss

hittar ljuset inte våra vener

klart att det finns eftertanke

när solen aldrig går ned

så så kommer mormor ut med

en paj hon gjort i sömnen

hon har sovit länge

stel men gladsint

många föll i bäcken bakom byn

många små missade sin examen

men det gör inget sa någon,

för de log mer än hela vår släkt på en livstid

passage

vi simmar vidare

in i varandra

du med stundvisa leenden

rycker i kinderna

jag låtsas sova

för jag är trött

men vill egentligen fortsätta

utforska dig

såklart en annan tid

som du för med dig

som vore du från 40-talet

som min lägenhet

men med en 18-åringsutseende

hur kan man säga något med styrka

utan att prata

men en kram

och en kyss

ses vi igen

Freebird lynard to the muthaskynard

Vaddå, Capote sa att Kerouacs skrifter BARA var "typings", ja och.

Och katten sa att ryssens skor bara var djävulens verktyg.

Så vad ska man säga om det.

Och Challenger störtade i lyftningssammanhang och

atombomberna var ett misstag, vad ska man då säga om nutidens misslyckanden?

Vissa cyklar till pubarna, andra går.

Kategoriskt ointressant.

Vi går på stan i tofflor och någon stör sig.

Hemma knullar vi och borta kramas vi,

Men omkring oss vet man att kramarna

egentligen är snuskiga.

Sex sa vi när vi var små,

det är kvalitativt annorlunda från snusk.

Jag bytta bort gosedjur mot sex.

Jag snuskade aldrig.

Jag älskade.

Har alltid gjort.

Men blivit älskad har jag bara varit med om i korta stunder,

om man nu kan räkna det i år.

Ett år i taget, med olika kramar.

Canned heat tar mig tillbaka till 70-taket.

Där älskade jag inte, där snuskade jag.

Något säger mig att 2020 blir detsamma.

Men för tillfället dricker jag blandsaft.

Och pratar om dig,

Affisch eller poster

Ord och ord, det är mina celler som spottas ut i rymden där de hör hemma. för i mitt huvud ligger hela basen som en kladdig dimma. Den är fin, den är vig men i verkligheten är jag stel och oärlig. Eller är det tvärtom. Jag förkastar ingen sanning, inget fenomen förrän det sårar. Låt sommaren komma med allt den bär och jag lovar att se till ditt bästa. Jag ska bära dig genom rosenbuskarna till min famn och där smeka och låta ingen kyla nå ytan. Så att mumla i tystnad gör ingen nytta. Bättre att ta det som ger njutning, bättre att se till solen än till natten eller hur. Att vi ändå ska dö inom sin tid. Att då dricka ur lättjan, ur frestelse, ur sociala underverk, ur vänners barm, ur främlingens barm. Jag slutar tala i tungor och låter det enkla styra världen, eller ialla fall vår närhet. Låter kroppstemperaturer vara det de är: indikatorer på sammanflätning av psyken, av egon, av barnsliga behov, de som aldrig blev fullt tillkännagivna i sitt ursprung. Jag har så mycket att ge, vill du ha det? Jag kan göra dig lycklig, med all sannolikhet, det kan jag. För jag har lärt mig av min fars misstag, av hans skrupler. Jag har lärt mig av min egen narcissism, att vi är alla här tillsammans och vi, endast vi kan göra oss själva till lags. Tillsammans då.

En söndag som topografiskt sett kan vara både en lördag och en söndag

Är så trött att jag släpar benen efter mig, glömmer kolla bakom ryggen, blir fälld, återuppstår gör dagens gärning: "tack, jag behöver inget kvitto", med sensuell blick. Så har vi börjat använda kajal. Att vakna upp morgonen efter och känna sig snygg, är det farligt med vit målarfärg på insidan av ögonlocken. Jag menar en sådan vattenfast, som står emot regn och rusk. Man kan kissa på väggarna utan ett enda spår av urin eller ammoniak eller va fan det är. För när jag vaknar är det vått i ögonen. Solen kisar in genom persiennerna, det gillar jag. Är inte biologiskt mörkrädd som evolutionsbiologerna hävdar, jag är neurotiskt mörkrädd. Det handlar bland annat om att kunna spå framtiden, men i animerad form, som i serietidningarna, The Cape blev en flopp, en riktig flopp. På så sätt kan man ägna sig åt annat. Som att försöka flörta i mössa. Som att spendera halva studiebidraget på en kväll i storstaden. Det beror på vilken livssituation man är i, om staden är skön, vänlig eller bara ointressant. Vår stad är då synnerligen inte ointressant. Fast man blir lätt elitistisk i bubblan. Som Jake när han gjorde rollen som bubbelpojken. Det går bra sålänge man gillar handjobs, som så många inte gör. Jag hatar de där så många, de är verkligen botten av mänskligheten. Blir inte så många till övers då. Antar att jag bara är lite bitter efter att ha pratat med en morförälder som är på gränsen till glömskans elaka bur. Ska lyssna lite på Studio Sokrates, glädjas åt dialekten och åt 50-talets roadtrips i jazzens tecken. Som någon sa: det blir inte bättre än det som var sämre förr.

N-S, V-Ö

Går runt i garderoben och rensar ut skit. Kollar på gamla kort, testar om kavajen fortfarande fungerar, ser in i spegeln som varit trasig länge, hoppas att något har förändrats. Grannarna knackar på utan att säga varför, jag ler utan att förstå varför. Man klagar på att jag visar mig naken för ofta, någon ringde en ombudsman, jag gav honom en kram och frågade om han hade någon att prata med, någon att ligga hudnära med och se in i ögonen och låtsas om att världen inte finns, eller att den finns men är lite som en ärta, emellan er, krossad och nyfödd på samma gång. Han hade ingen, inte ens en ärta, han var neo-carnivore, en slags medeltida förlorad själ som inte ens kunde finna identitet i en ideologi. Mina grannar sprang vilse, snubblade på sina egna soppåsar, de där jävla soppåsarna som ligger kvar om natten och viskar att de ska förmultna lika syra, dvs fräta sig genom våning efter våning och till slut hamna i Kina där solen är månen och tvärtom.

Jag visste att jag var ung innan jag föddes

Och nu sitter jag här med en nyvunnen insikt att vi alla en dag kommer dö. Så sa man 1870 innan revolutionen i texas, där sköts det och på kvällarna hämtade man vin för att döva smärtan. Sådant sysslar vi inte med. Naiva försök att bli bättre för det som missyckats, närmanden, försök till närhet som kan sluta med avvisande. Och visst är det obehagligt att inte få kontakt.

Okänt nummer på en kung

Vad jagades han av, Henry? Vad drev hans humör till vulkanens brant? Var det tidig ofullkomlighet, sårade drömmar, avsaknad av blickar, destillerad kärlek som aldrig nådde hans ögon, kanske. Hans kropp må till synes ha styrt, plågat, våndat, låtsas brinna och aldrig slockna. Suget efter berömmelse, oändlighet, den naiva dimmiga illusionen som varje blind man söker. Att stå framför källan, med syre, protein, kokande blod, kvinnors barm, blå ögon och nyrakad haka. Att ha hela världen (eller åtminstone den nordvästra delen) framför sina fötter, slickandes, sugandes. Men ändå aldrig vara nöjd. Vad jagades han av, Henry? Var det demonerna, de osynliga, var det krypningarna, frosserien de ouppnåeliga. Endast kollektivet vet, det som ligger dolt i våra sinnen, kollektivet av de gemensamma minnena av början och slutet. Det står i böckerna, mellan raderna, det finns på botten av världshaven och det svävar ovanför atmosfären. Ovissheten har en gräns och bakom en flerdimensionell mur står universums förstoringsglas monterat, redo att användas.

Utan tålamod

Mitt tålamod är som en tom apelsin som man har sugit saften ur. Köpte faktiskt en såndär mixer häromdagen, för gratispengar, dvs presentkort. Tänkte att jag skulle börja trycka i mig frukter och grönsaker hejvillt. Killen som hjälpte mig välja ut en lämplig mixer för under 500 kr var en trevlig prick med vildvuxet hår och en slags överportionerad vänlighet. Jag gillar vänlighet, i hur stora mängder somhelst. Kan inte få nog av det. Mixat med lite snygghet är det det bästa receptet norr om Skåne. Ska nog laga till det imorgon, i min nya mixer. Jag började inte äta grönsaker förrän jag var typ 19 år. Kanke ville jag på något sätt väga upp det faktum att jag heller inte åt godis förrän jag fyllde 7. Min mamma sysslar med tänder, hon brukade syssla med curling, men nu är jag vuxen och inte längre bortskämd. Förutom att jag bara äter kött och ost. Kanske kan man mixa det, med öl och apelsinjuice. Mitt skapande, det kreativa är som alltid gjort i hast, utan eftertanke och filning, som nu. Bara att mala på. Det är för mig det högsta graden av kreativitet, det spontana, det medvetna flödet. Inte blir det alltid så bra, egentligen aldrig, men det är skönt, så skönt att göra. Som att bada med kläder eller ha sex i strumplästen. Nej inte alls som det sista. Som att gå naken i skogen och springa ut på en äng med gräs högt nog att smeka pungkulorna. Ja just det, det är frihet. Frihet utan tålamod.

massage i duschen

'en gång var vi ok.

en gång sa du till mig att sverige var största landet i världen och att

mitt hus var ett rymdskepp. jag sa att mina fingrar kunde skjuta vatten,

kanske trodde jag det. för jag kommer ihåg när jag stod i duschen och

vattnen bara rann. jag ramlade i duschen en gång. fobier.

jag har varit kär ett antal gånger. jag räds närhet nuförtiden.

men blir ändå kär och ensam och rädd på samma gång.

som det är. att vara sjuk. att försöka hindra blödandet.

med saker som gär att det blöder ännu mer.

Gott ljus, liten hand

Så, ska jag skriva om dethär med potential

eller ska jag skriva om destruktivitet och olika sätt att slösa bort

en på förhand oduglig fredag?

Kanske ska jag skriva om hur längtan efter närhet sakta

kan övergå till tillbakadragenhet och rädsla.

Nej, sånt skit, sånt dravel, sådan bullshit.

Moderne mannens vanligaste drag,

ett följa skyltarna: kom, sätt på dig kavajen,

gör som Håkan, pirruetera, locka.

Fastän du är ful kan du vara snygg i någons

desperata försök att fly ensamheten.

Trodde att all denna tid skulle ge mig insikt om

kärlek, ge mig flyt, längtan, trånad.

Jag hade rätt.

jims låda

vet inte vad som är upp och ned
vet vad som är mittemellan
nej, jag ljuger när du sitter
på andra sidan fönstret
jag når molnen ibland
och jag doppar fötterna
i hades damm
men jag träffar aldrig någon
av hans systrar
de skickar mig mail
och sms
och beundrar på avstånd
men inget går upp emot
vinet
tragiken
strängarna
blödande fingrar
att kyssa ormens tunga
och vänta på
att komma högre

runt ögonen

jag tror dig inte när du gråter du säger
havet smaker salt och sprit och jag säger
har du vin och sprit tillräckligt för att bränna ner
stockholm...
har du tändstickor
nej jag blandar ihop dagarna och åren och
jag saknar dig vampyr
det sa jag
medan the drums spelade i tältet
och johnny skrek
sluta röka
vi skapar och skapas samtidigt
och dricker kaffe för att
kunna leva

skulle kunna vara imorgon

han sitter på balkongen
med mockajacka
och söderdialekt
huvan uppdragen och
stickad mössa ned över ögonen
- fan hösten är allt bra fin alltså
och jag tänker att han är jag
i en annan tid
utan cigg
och utan besvär
att liksom inte bry sig om saker
hjärtsmärta
och
fåfänga
som att dras in i en vortex utan
skydd
som att bara
dricka destillerad läkarsprit, spritsprit
en liten
mängd per dag
så att det knappt
känns
som när löven faller
gradvis
men tiden fungerar inte så
och jag lyckas inte
därför finns jag i filmen
i drömmen blommar önskningarna
där gör jag inte slut
där står min stol stadigt
i vinden

mods

fyra sitter bredvid muren
pratar om alla anstalter
klagar på kapitalismen
blonderat långt hår
smeker stadslinjen
den horisontella kuken
stockholms finest
vad kallas dom
som dricker öl
och snor bilar
som gillar att resa
som inte hatar sverige
trots de mulna vardagarna
och de debuterar vid 14
aldrig ensamma
utan pengar
gillar the stones
gillar tajta byxor
sluddrar
höjer gafflarna och får politiken på fall
och ändå undgår de kamerorna

åtta

jag osäker och
frågevis
som en spindel med ögonbindel
enbent och paranoid och du
skjuter eld på mig
om jag kommer nära
och nära kommer jag
bränd
och behov av
nära rörelser
för framtiden kan inte kontrolleras
och jag är så rädd för min reaktion
men det är inte därför jag dras till dig
och inte heller därför
jag är nära
det är genuint
resten är
mitt bagage
hoppas bara vi
hittar varandra

kartan

vem vet vad som kommer hända
bara att dra ned mössan
gå runt hörnet
hur många cyklar har du förlorat?
handlar du ekologiskt?
har du legat naken i sanden?
vad finns i slutet av Pi?
dålig bok
viktigt att motionera
inte dricka för mycket
men heller inte
för lite
och det regnar inte längre
det snöar

gammalt bibliotek

det är stängsel i trä, rutigt
det är sladdar och föremål i plast
det är min hjärna
det är böcker i rektangulärt pappersmaterial
det är snus
det är prat
det är ångest och en del illamående
det är ont i armbågen
det är för mycket träning
det är tankar på musik, kreativitet, sex, kläder, t.s elliot, dylan thomas,
bukowski och därmed är det också alkohol, cigaretter, mad men och 6o-tal
och det är ganska gött

på golvet i taket

på golvet och
i taket lyser inga stjärnor
men radio dept spelar fint
de svarta fläckarna bredvid lampan
har ändå sin charm
ont i ryggen
smutsig matta
för få inspelade låtar i september
jag kommer ihåg din smak
"vill du fortfarande ha henne trots att du gjort slut två gånger"
frågar han
"ja" svarar jag
"men vad betyder det"
frågar han
"min terpeut skulle säga att jag har problem"
men så är det
och det enda man kan göra är att
hålla rutinerna
fortsätta med morgongympan
standardkaffe på morgonen
vissa organ fungerar fortfarande
fast de har fått sig en törn
en spindel
eller är den damm
i taket
det snurrar mindre nu

text med stavfel för jag är ful l

har inte skrivit på länge
vet egntligen inte vsd det innebär att skriva
kanske behöver jag ta min egen sanningsoskuld
trycka på mig själv i röven liksom
gå genom skälden
undrar om du har släppt in andra
undrar om stora fältherrar tänkte på sådant
om de pratade med sina befälhavera om att
behaga sin flickväm
du är fortfarande mitt senaste värdefulla
ja men vad är närvaron
du menade att jag kan bli för närarande
kände kubrick likadant¨
jag menar,
vad händer egentligen när man kommer långt bort
i rymden
försvinner könet då
blir allt svart
du ägnaDE TYP TIO MINUTER ÅT MIG IKVÄLL
DET känns sådär

Behöver ingen karta

Det blir svart på vitt och filmen berättar om gammal kamerateknik och jag ångrar lite att jag aldrig köpte någon super8, att jag aldrig öppnade mig inför livet, när jag var 14 år, när jag stod på tröskeln till badrummet och längtade efter att få runka. Godnatt till fotografen som spenderade 3 år av sitt liv på i ett fängelse för att ta bilder på fångar som levde sitt liv innanför sin egen hud, likt europas nya män, likt second-hand-shopparen som vet att kavajerna på autobahn syddes av drivarna, de som kommunicerade med tankar och färger av kåda. Nej, jag hämtar upp skiten från golvet nu och bränner den i lågan på vardagsrumsbordet där fotografierna på någon annans släkt hånler och påminner om att det gäller att verkligen stirra in i någons gap för att kunna se sig själv, jag menar verkligen stirra, och älska, och leta och finna, och tappa bort sig igen och älska henne, hon som sover med armen om en.

Bananflugor (klicka för att lyssna)

Två killar står utanför Hydromacken och kastar sten på en såndär grön papperskorg i metall. Den är täckt av ett brunt lager bensin. Ovanför hänger en skrapa som är till för de som nyss tankat och vill torka bort liken från vindrutan. Insekter har inga känslor. Växter har inga känslor. Eller så vill de inte att man ska tro att de är mesiga, blödiga, under acceptensstrecket för nordanvinden. Det är som den femte kungen från slutet sa: "varje man är en köttsäck som letar styrka i ölkruset och låter sig inte kvida när släggan träffar ytan". För därunder gömmer sig det sköra mjuka köttet. Man härdas i duschen efter gympan. Vi kissade på en kille för att han var tjock. Nu är det jag som är tjock och osäker och svag och kanske är jag en växt eller en fluga på någons vindruta. Kanske ligger jag död på en BMW påväg till Riviäran. Men att gråta är ju en vinst, ett mission completed gällande progression och personligt existentiellt drama. Där har man klarat av hälften av banorna i Final Fantasy tolv. Ångestreduktion. Som en modernistisk seger i hinderbanan. Där någonstans mellan vaggan och graven. Fy fan för den industriella revolutionen. Låt mig vara en soffpotatis.

jag är

jag ångrar mig
jag ångrar mig
jag ångrar mig
men jag är inte som de andra
jag är trasig
vad tycker du om det
du visste vad du fick
"otrygg" sade spelet
kanske är det så
men vad kan jag göra åt det
vet bara att
jag innehåller
allt av följande:
medkännande, fokus, nöje
smek, närvaro, vidsynthet,
ambivalens, dynamik,
samvaro, tvåsamhet, glädje,
sorg, framtidstro, brist på aktivitet,
kyssar, kyssar. kyssar
brustna tankar, cynicism,
positivism, rädslor, rädslor, rädslor,
ångest, dans, dans, dans,
skratt, skämtsamhet, leenden,
ironi, humor, klacksparkar,
och jag ser dig, jag ser dig, jag ser dig
men du blundar

det handlar inte längre om bara mig

gick ut på stan igår kväll
letade efter någon som kunde dela min
verklighet
jag säger inte att den är
linnen
men den finns där
den är aska
och den är svårigheter
men jag har en föreställning om att
vore den mindre smutsig fanns där
inget att prata om
så jag tog en taxi till gottsunda
och gick längs cykelvägarna
vet ni hur många trasiga blickar som där vandrar
nej för vi laddar för många gigabytes
och vardagen skrämmer
mer än söndagen
att sitta mitt emot en gammal man
som har få pengar och få älsklingar
det är som att skåda bergmans genomsnittsålder
önskar jag kunde dela livet med dig för alltid men
befarar att den chansen är förbi
äter inte längre hamburgare
har inte lagat en hyfsad måltid på månader
är det självskadebeteende
nej det är bara brist på engagemang
ungdomen nuförtiden är inkapslad
så sägs det säkert vart halva decennium men
jag räds for dem och för mig
för vem ska föra dylans talan nu
jag vet att woodie kände sig tacksam
att facklan fördes vidare
kvar nu finns bara fåfänga
och ångest
ungdomen är en blek skugga av 60- & 70-talet
jag är en blek skugga av arthur
och vi hann aldrig ens prata
på riktigt